i måndags på gruppen hände en häftig grej. vi satt och fikade i pausen och plötsligt reser sig anna upp med tårar i ögonen och går iväg. ann säger något om det och jag frågar därefter vem som känner sig manad att gå iväg - ingen svarar. hade detta varit några månader sen så hade jag suttit kvar och tänkt att hon nog vill vara ensam, det var därför hon gick iväg. jag hade iochförsig tänkt att jag faktiskt kunde fråga hur det var, men tänk om hon säger att hon inte vill berätta? det hade känts jobbigt för mig, kanske till och med lite skämmigt. men detta var inte för några månader sen utan det hände här och nu och efter att ha läst "sorgbearbetning" så har jag insett att jag lärt mig helt fel hur man borde hantera sorg. jag har förstått att sorg och gråt är en naturlig reaktion och skall bemötas därefter. eftersom sorg är något naturligt så finns det ingen anledning att springa iväg och "gömma" sig, det finns ingen anledning att skämmas över det. jag försökte tänka att "detta handlar inte om mig, det handlar om anna. mina rädslor får inte spela någon roll nu." och gick för att leta efter henne. samtidigt som jag gick iväg, kände jag mig sorgsen över att det bara varit jag som gjorde något i denna stund, för tänk om jag inte hade gått, hade det betytt att ingen hade gjort det? förmodligen.
hur som helst så knackade jag på toalettdörren och frågade om hon var där, när hon svarade så frågade jag ifall jag fick komma in. det fick jag. väl inne, frågade jag bara "vad är det som har hänt?", jag lät bli att fråga hur det är med henne eftersom det var uppenbart att det inte var bra. hon berättade att hennes urban gjort slut med henne dagen innan, då han tyckte att han inte orkade mer, att det var för jobbigt med annas mående. samtidigt så var det strul med sjukt mycket andra saker, bland annat att hennes son ska flytta till en annan familj nu. jag har inte pratat många gånger med henne, men jag har fattat att hon har ett jävla tufft liv. jag tänkte hela tiden på att, som boken säger, inte komma med massa goda råd, att inte blanda ihop känslor med intellektet, att bara lyssna och bekräfta det personen med sorg (anna) säger och vara lugn. det gick bra och även om det blev några stunder då ingen sa något och det är lätt att bara säga något för att det inte ska bli "pinsam tystnad" så höll jag mig. i efterhand så insåg jag också att det förmodligen inte var tyst överhuvudtaget i hennes huvud då förmodligen hundratals tankar snurrade runt runt som i en torktumlare. nu istället så när hon hade något att säga så fick hon det, utan att jag babblade på. de gånger hon sa saker som "livet går vidare" svarade jag med att säga att det vet vi ju faktiskt, men att det samtidigt inte är problemet nu. även fast vi vet att livet går vidare så gör det ju ont här och nu i henne och vetskapen om det tar ju inte bort den smärtan som faktiskt finns. hon pratade på och jag lät henne säga precis så mycket hon ville. jag har ingen aning om hur länge vi stod där inne, det kan ha varit tio min, det kan också ha varit 20 min. hur som helst så upplevde hon att det kändes lite lugnare och hon öppnade dörren och vi gick ut. innan dess så tackade hon mig för att jag hade kommit, varpå jag svarade att hon inte behöver säga tack till mig, för jag fattar. hon fortsatte att hon försöker lära sig hela den här tack-grejen och förstår inte varför man måste säga tack för att folk borde väl förstå att man är tacksam? jag kan inte säga emot henne.
vi gick tillbaka, men då hade folk gått hem och vi gick ut och tog en cig. ute, pratade vi mer och då berättade jag lite om boken jag läser och förklarade hur vi socialiserats att tro att vi bemöter sorg och människor i sorg på rätt sätt, hur vi gång på gång kommer med en massa intellektuella råd som faktiskt inte har någonting alls att göra med den emotionella vi går igenom. hon berättade att hon bett en gammal vän ringa och muntra upp henne. han ringde och hon grät. han sa "gråt inte!", "var inte ledsen, det finns massor av andra killar för dig!" och "du klarar dig utan honom, du klarar dig själv!". då berättade jag för henne hur fel det var, allt det där han sagt. när någon är ledsen och gråter så ber man personen att sluta gråta, för om en person ser glad ut så upplever man att denne är glad/gladare. så egentligen säger man "gråt inte" bara av egoistiska själv, för då känns det lite bättre bara för att man tror att det är lite bättre för personen, vilket det inte är. det är ju inte tårarna i sig som gör ont, utan smärtan som orsakar tårarna. så bara för att en person slutar gråta, försvinner inte det onda inuti. det andra han sa var att det finns andra killar. jag sa då att orsaken till att hon är ledsen är inte för att hon inte tror att det finns någon annan därute. det är helt oväsentligt i hennes sorg. orsaken till det onda är att anna nu förlorat någon hon tycker väldigt mycket om. när någon gör slut med en så vad personen egentligen menar är att "du duger inte. du är inte tillräckligt bra, fin, rolig, snäll, intressant.". lägg till också att nu är det ett liv som du levt i flera år som du vant dig vid, som du tycker om, som känns bra, plötsligt bara tar slut. det gör ont. väldigt ont. sen sa anna själv att "jag vet ju att jag klarar mig själv!" och precis är det ju så, hon vet det, och jag säger det igen, om hon klarar sig själv eller inte är helt oväsentligt i hennes sorg här och nu.
anna sa även att hon egentligen inte vill gråta, för gråt löser ju faktiskt ingenting. jag svarade med att fråga om hon trodde att det skulle lösa någonting om hon Inte grät. hon insåg att det gjorde det ju inte heller. jag sa då att om det kvittar ifall hon gråter eller ej så kan hon ju lika gärna tillåta sig själv att gråta när det nu kommer naturligt för henne. hon förstod min poäng.
min och annan konversation pågick en stund till och precis allt jag sa som jag lärt mig av boken och verkligen tror på bekräftades bara av henne och jag blev ännu mer säker på att redskapen som lärs ut i boken verkligen är så bra och rätt! det kändes så otroligt bra att jag fått kunskap om detta och jag kan inte vänta tills jag blir ännu duktigare på det och får möta fler människor i sorg. det var en fantastisk känsla!!!
anna skjutsade mig sedan till bussen då det regnade och vi bytte nummer. jag sa till henne att hon kunde höra av sig när som helst. jag hoppas att hon förstod att jag verkligen menade det. jag messade henne och skrev att det kändes fint att hon ville prata med mig och dela med sig av sin sorg med mig. hon svarade bland annat att jag är en fin människa och aldrig får glömma det. det gjorde mig väldigt glad:)
den kvällen kollade jag upp vad det fanns för kurser inom sorgbearbetning och hittade en på fem dagar som verkade sjukt bra. 14900 kostar den och det är mycket pengar, men om det är lika bra som jag känner att det är så kommer det att vara värt varenda krona. mitt hjärta brinner för att hjälpa andra människor, jag måste jobba med människor som har ont, jag bara måste! <3 tur att jag fick pengar för min adhd från trygg hansa, nu kan de verkligen komma till någon nytta!! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar