adhd

Jag läste detta på en adhdsida på facebook och tyckte att det förklarar bra hur det kan vara:

Jag ser det andra inte hunnit se eller kan se. Jag ser vad bilden av pusslet skall bli utan att behöva lägga alla bitar. Nackdelen är att jag sällan orkar lägga färdigt pusslet när jag väl listat ut den färdiga bilden. När andra kan visa upp ett konkret resultat sitter jag med utspridda bitar och söker lösningar på ett helt annat pussel.

-Niklas Grebäck

Hög igenkänningsfaktor 05.51-06.51 från skoltiden.:
http://www.ur.se/Produkter/177421-Orka-Felicia-klarar-inte-skolan

Man up FTW

Male privilege FTW

bystander effect

hela kvällen har varit grymt kul. men. på efterfest, som by the way också var trevlig, eller ja, till en början. jag till varberga på efterfest med peter, hannes, jocke (afrohåret), brorsan??? och några fler. allt var trevligt och vi spelar lite låtat. då kommer en brud i randiga byxor som är aggressiv och kräver att hon ska spela sina låtar. det var inte ens hon som bodde där men ändå tyckte hon att hon kunde dra ur sladden ur mobilen å spela det hon ville istället. jag förklarade att det var folk i kö som väntade på sina låtar, men det sket hon i. lite senare så kom hon ännu en gång och krävde att få sladden. denna gång var det elvis tur att spela sin låt, men det sket hon i. då kläcker hon ur sig en jävligt otrevlig kommentar: "du förstör för alla!". jag sket fullständigt i henne, för att jag visste att hon bara var knäpp och betedde sig illa. hon fortsatte dock. ingen reagerade, och till slut frågade jag de andra "tycker ni att jag förstör för alla?" inte en jävel svarade. jag frågade igen och då svarade H typ att han tyckte att jag överdrev eller att han inte ville ha något tjafs. jag kände då att jag inte hade någon lust att stanna. kort därefter var hon som bodde där sur på peter å ville att han skulle dra därifrån. jag frågade vad det handlade om och allt verkade bara knäppt. men eftersom han inte var välkommen av värdinnan och jag tydligen inte var välkommen av hennes kompis så hade jag ingen lust att stanna heller. hela vårt gäng drog då. vi stod utanför och väntade på taxin. några frågade hur det var med mig. jag kände att jag inte ville ljuga så jag sa att det inte var najs. de frågade flera gånger och jag berättade att jag tyckte att det kändes jobbigt när hon gav sig på mig och alla bara satt helt tysta. det hade ju inget med henne att göra utan att ingen försvarade mig. de fattade inte först och H tyckte att jag överdrev. jag blev mer ledsen och tog en liten promenad. peter följde efter och sen gick vi tillbaka. jag hade lugnat mig igen då, men de såg att jag fortfrande inte var glad. en kille frågade hur det var och jag sa igen med beskrivande varför jag tagit illa upp. jag förklarade att det inte handlade om att jag tyckte att dom var dåliga som inte sa något och att jag inte krävde att någon skulle göra det heller. jag förklraade bara att när jag stod där och alla var tysta så kände jag mig jävligt kränkt och framför allt jävligt ensam. jag förklarade att det var bystander effect och att om man är där och inte säger något så är man på den sidan (i detta fallet tjejen i randiga byxorna). alla var förklarade att de inte alls var på hennes sida, utan tvärtom. de tyckte att hon betedde sig knäppt och fel. jag försökte hålla det på en bra nivå, utan att skulbelägga dom men förlarade ändå att de tär så det funkar. det slutade med att alla förstod, eller ja, alla utom H. men jag tror inte att han någonsin känt den känslan, så därför kan han inte förstå. två av killarna bad uppriktigt om ursäkt och kände sig dumma som bara suttit där utan att säga något för att förstvara mig. det kändes himla fint och det känes lugnt efter det.
jag hoppade av tacin vid karl johan och gick hem. jag grät ungefär heälften av vägen och lyssnade på eurodancer - the melody. trots att det kändes lugnt med allt detta så kände jag mig jävligt ensam och det gjorde ont. det är så jävla viktigt att man inte är en bystander. det skadar så mycket.

Morgonstund har guld i mund

idag gick jag upp kvart i sex för att ta bussen till kerstins dagis och se på deras lucia. jag kände inte igen henne bland alla barnen för hon hade bak håret och tomteluva. höjdpunkten var när en liten liten unge tog stryptag en annan brevid. det var helt oskyldigt men såg så himla kul ut. lite som jossan när det är fotodags. när jag väntade på bussen hem ringde mansur å sa att jag skulle komma förbi så jag gick dit istället. mehtap och matilda var sjuka, matilda med feber. det lilla livet såg verkligen hängig ut och var gosig  och låg eller satt och kramades med mig. myys!
mehtap berättade om missfallet, det var tungt. det blödde mycket, gjorde mycket ont och så kom tom det lilla barnet ut i handen. jag brukar vara bra på att föreställa mig hur saker känns men detta är helt omöjligt.
närndet va dags att gå kändes det som att jag hade velat va kvar längre. mehtap berättade också att hon suttit i fängelse i sju år i turkiet då hon protesterade mot att få använda kurdiska. SJU ÅR!? fattar inte hur jag kan ha missat det, eller glömt.

micke hämtade upp mig vid elva å vi drog till vårt ställe, eastwest that is. det var ovanligt trevligt och jag sket i bs pga det. han berättade mer detaljerat om sin gamla 18-åriga flirt. mycket intressant, höhö. vi insåg att vi saknat varann, så jag hoppas det inte behöver dröja så länge nästa gång. han har äntligen dumpat sin golddigger också. fina micke!

ny är klockan innan tolv å det är sovdags för imorgon blir det magnus å min loppis till förmån för musikhjälpen. yay! och idag var jag å satte in pengarna från loppisen jag å angelina hade för några månader sen, som också ska till musikhjälpen. 1820 kr blev det. känns så fint att göra sånt här, det är fan livet! <3

I guess that means yes...

de runda rådjursögonen tittade fram lekfullt bakom spegelbilden av mina händer. nervösa blickar följde och höll sig kvar, lite för länge. varma leenden och vackra skratt. att endast se dig gå, lockade djuret i mig.
en annan blick som iakttar, som letar tecken, kroppsspråk, blickar och speglar. en vakande fåraherde med ett hungrigt vargahjärta. allvarsamhet. allt detta har fått mig att le, att bli varm.

jag vill leka, men vet inte om jag vågar.

min första kommentar

jag fick just min absolut första (tror jag) kommentar här på min blogg. det var en fin kommentar och jag blev väldigt glad. jag hade aldrig någonsin förväntat mig att få några kommentarer då jag aldrig berättat för någon om denna blogg, så jag vet inte ens om det är någon som brukar läsa den eller hur de i så fall hittar mig. jag är ju så velig och osäker så även om jag skulle vilja så är jag inte redo att låta mina vänner och bekanta läsa den. så en kommentar bara sådär var ju en trevlig överraskning :) pepp är något jag kan behöva nuförtiden.

ikväll stod jag med rfsu (jonna, karolin, helena och jasmine) på vågen och samlade in pengar till Musikhjälpen. mickur stod där och hängde med. jag kände mig rätt osäker så jag inte var säker på vad jag skulle säga och sen jobbar jag bättre om det inte är så många omkring mig. jag vet att jag hade gjort ett grymt jobb och släppt på mina spärrar om det kanske bara var jag och en till. men det var rätt roligt ändå. jag tror att vi kan ha fått in 500-600. imorgon ska vi stå på marieberg.

när jag kom hem från kvällens aktivitet så blir det som det brukar när jag gjort något fint eller väldigt roligt; luften liksom bara går ut mig och istället för att jag kan bära med mig den fina känslan och att den ska ge mig energi så försvinner allt och jag blir bara låg. det är samma grej som händer när man blir sådär deppig efter någon festival, fast inte lika allvarligt. när jag jobbade på willys eller när jag tränat klart så kommer precis samma känsla.

jag hade förresten en trevlig lunchfika med e och c idag...

myspyshelg

jag kom aldrig iväg till malmö. pga halkan och stormen så avrådde bland andra mamma, pappa, angelina, micke och martin mig från att åka. jag vågade helt enkelt inte riskera. jag var ledsen den här helgen och vaknade med tårar i ögonen, men det kändes som rätt beslut ändå. robin skrev till mig imorse och sa att de hade haft jättekul. nåja, man måste lita på sin känsla även om det nu gick bra. det tråkigaste var ändå att lördagskvällen inte blev av, men vi ska inte ge upp.
min helg blev väldigt bra ändå; jag hängde med familjen nästan hela helgen. hans, thomas och andrea var på besök och det blev mys och tacos på fredagen. på lördagen drog hans och thomas iväg till oset och filmade musikvideo med meadows ever bleeding och materialet han klippt ihop till kvällen var gryymt! jag längtar tills han blir klar. thomas och andrea tog lite bilder till bröllopsinbjudan senare på dan och senare åt vi hamburgare, eller var det på söndagen? det var iallafall sjukt gott, vi körde på anammas burgare, det goda maxbrödet och så hade jossan gjort godaste dressingen!!! på kvällen drog jag till magnus som fyllt år och hade lite fest. jag var egentigen inte sugen på att gå då jag inte kände mig på humör eftersom malmöresan inte blev av, men det blev lyckat ändå. jag och martin vann quizen. sen drog vi på "efterfest" till mig; jag, storken, robert och magnus (magnus kompis). det var himla trevligt det med.
på eftermiddagen hämtade thomas mig igen och det blev mer häng och massor av diskussioner om massa viktiga saker. veganism, feminism, könsroller, sex, lite kyrkan, abort osv. jag älskar min familj och att vi kan prata om saker, även om vi inte håller med varann, det är fantastiskt! jag somnade allt för tidigt på soffan och vaknade sen när thomas mobilalarm ringde vid sex och då gick jag upp för att få skjuts hem när de skulle med tåget. hans åkte kvällen innan, strax efter Oh helga natt. angelina var inte med denna helg då hon jobbade, var på fest hos tanja och var bakis. det var helt okej att stå där på stortorget och ola salo var fin. jasmine kara med. hennes leende alltså. det var dock väldigt kallt, men jag dansade och hoppade rätt med så det gick att stå ut. efter det så gick vi till stora hotellet och kollade festlokalen.
nu är det måndag och jag har inte kommit ur sängen. även om jag mår mycket bättre nu än förut så tror jag ändå att jag har någon slags depression. bristen på motivation och ork är fan inte kul. men, jag ska sitta här i sängen ett tag till, sen blir det dusch och sen sushi och bio med anders. det ska bli fint. jag har längtat efter sushi länge nu :)

-

"du är så otroligt mysig" hör jag i mitt öra. det fina var att jag några sekunder tidigare tänkt precis detsamma.

Adjdhha

Jag önskar att jag hade bättre koncentrationsförmåga och uppmärksamhet än jag har för då hade jag fattat allt det här. Jag är så intresserad och jag vill veta allt men min hjärna vill inte följa med. Ja, jag hatar det.

south

nu sätter nervositeten in. jag hoppas bara att det inte händer något så att det blir ändrade planer, igen. jag måste försöka tänka på annat. men jag känner mig som ett litet barn på julafton. men snälla lilla melinda, lugna dig, annars sitter du där på lördag med fult munsår och ser dum ut. det vill du inte va? näjustä!

jag träffade förresten e en snabbis idag. det var fint. snart blir det c också. fint även det.
efter det var jag på fikaträff, men först möte med rfsu inför tisdag och onsdag. egentligen hade jag tänkte skippa fikaträffen och istället dra iväg och träna lite överkropp, men så blev det att jag stannade. jag kände mig rätt obekväm till en början men sen släppte det. det blev lite snack om trans och könsroller och jag försökte säga mitt, men jag tror inte att de förstod vad jag menade. jag stör mig på att folk älskar sina könsroller. jag tror inte på det helt enkelt. könsrollerna alltså. förresten, jag måste komma iväg å träna imorgon, för annars blir det bara två träningsdagar denna vecka och i helgen är det ingen tid för träning. m sa förresten att jag såg snygg, fräsch och vältränad ut. och h och k frågade om jag ville hänga med på krogen i helgen. dom sakerna gjorde mig glad.

förutom det så är jag stressad, mer eller mindre hela tiden och det gör ont. det är liksom mycket nu.

Hjälp i höstkylan

På vägen till mansur och gänget såg jag några personer vid busshållplatsen i baronbackarna varav en låg ner med fötterna på vägen. Jag hann tänka att det inte var nån ide att gå över gatan och fram till personen efter som det redan var så många där. Men rätt snabbt kom vettet ikapp och påminnelsen om att man ALDRIG kan ta förgivet att någon annan gör något eller har kontroll. Så jag gick över. Frågade vad som hänt. Ingen visste, de sa att kvinnan legat där och ibland skriker och inte vill resa sig. Jag tänkte hur mamma brukar göra, så jag satte mig ner hon kvinnan och pratade lugnt med henne. Hon var ledsen och hade ont. Jag förstod att hon inte mådde bra och tänkte att jag nu inte får vara rädd att fråga var hon har ont, att inte vara rädd för den själsliga smärtan så jag  frågade om det var i kroppen eller i själen som det gjorde ont. Både och, svarade hon. Hon var så ensam. Mitt hjärta gick sönder lite till. Hon grät stundvis och sa att hon inte ville leva. Jag tog hennes hand och lyssnade på henne. Till slut kom en ambulans och hämtade henne. Jag passade på att fråga de omkring om lite mer info och det visade sig att ingen av de tre personer som stod där hade gjort det från början utan alla hade kommit fram för att hjälpa. Trots att det redan fanns en person där så hade två tjejer kommit fram. Jag blev så jävla glad över hur mycket kärlek och civilkurage det fanns där just då. Jag tackade dom för att det stannat och sa hur viktigt och ovanligt det är. The bystander effect that is. De tackade mig tillbaka och jag gick därifrån och kände mig lycklig över all värme jag fått känna mitt i ensamheten och kylan. Och jag är stolt över mig själv att jag inte blundar, att jag agerar.

älskad

jag känner nu att jag är så desperat efter kärlek. desperat efter någon som ser mig och tar i mig på det där speciella sättet.