farmor berättar

klockan är halv tolv och jag, ange och farmor har hängt i köket i ca tre timmar och farmor har berättat massor av historier från back in the days. jag spelade in en del. vissa saker var kolossalt roliga medan andra var hjärtskärande. hur som helst: sjukt värt! <3

potatis är farliga grejer.

-potatis, bröd och vitt ris ska inte vara bra för njurarna sägs det.
-men farmor, du har ju ätit potatis hela livet och du har ju klarat dig bra?
-jaa, det är ju konstigt.

haha

-vad skönt att vi åkte i så god tid!
-ja verkligen!
...
-angelina, börjar vi bli gamla?
-jag tror det.

this is it

  

maskopihumor?

jag ligger och försöker sova men kan inte låta bli att tänka på ikväll och igår kväll. jag vill gråta men det går inte. plötsligt slår det mig att dessa händelser nästintill är identiska, på RIKTIGT. jag kan inte hjälpa det, utan börjar plötsligt att garva högt för att det är så jävla stört! vardagshumor på hög nivå var det här!

huvudvärk och lite nervös inför imorgon. men glad ändå.
:)

konversation död

en på itrim berättade igår på gruppträffen att hennes man dog i juni. efter några meningar säger någon "men du ser pigg och glad ut ändå". vad fan ska det betyda egentligen?! jag blev helt chockad. skulle sorgen över att hennes livspartner dött på något sätt bli lindrigare för att någon påstår att hon "ser glad ut"?? som tur var så svarade hon att hon inte är det, det är bara en mask. såklart det är! åter igen påminns jag om hur mycket knäppa saker vi säger till varandra.

som parentes så började jag gråta, extremt empatisk som jag är, hon säger då att hon inte ville att jag skulle vara ledsen, det var ju inte därför hon sa det. självklart inte.
ännu en sak till som visar hur fel vi socialiserats inom sorgen. sorg och gråt är ju för tusan något naturligt och egentligen, när jag tänker efter så tycker jag att det är konstigt att det Bara var jag som började gråta. vafan, det är en människa som berättar att hennes livspartner har lämnat henne, dött! det är väl klart som fan att det gör ont i hjärtat då.

jag hade inga bra saker att säga, ångrade mig och hade velat säga något så hon inte behövde känna att "åh nej, nu har jag gjort melinda ledsen", för det handlar ju inte om mig, inte någonstans!

kärlek?

jag menar riktig kärlek. inte hej jag vill ha dig (eller ligga med dig) för att du är så jävla het och skön att hänga med utan för att jag fucking älskar ditt hjärta, ditt sinne och din själ!
dito också, såklart.

det går bra nu

nja.

-jag grät hela vägen hem.
-det är därför du är så vacker ikväll.

<3

håll i hatten

nej, våra hattar slängde vi och vi kom mycket väl ihåg hur man gjorde upp eld.

tony montana

"What you lookin' at? You all a bunch of fuckin' assholes. You know why? You don't have the guts to be what you wanna be? You need people like me. You need people like me so you can point your fuckin' fingers and say, 'That's the bad guy.' So... what that make you? Good? You're not good. You just know how to hide, how to lie. Me, I don't have that problem. Me, I always tell the truth. Even when I lie."

jag behöver concerta, nu, men dom är borta! jag är kaos!

jag längtar efter kärlek, kärlek och kyssar.

vaken

jag som skulle sova när jag kom hem igen, jo det gick ju bra, för nu är klockan 05.18 och jag har inte lagt mig än... :P

nytt konto

inte en kotte jag tvingas se som får min mage att knyta sig. 459 har blivit 120, än så länge.
känns så himla skönt :)

ondska

jag har så många gånger frågat mig själv hur det kommer sig att bra människor jag träffar oftast tenderar att blotta sina mörkaste sidor för mig. mörka sidor som är rent ut sagt onda. ibland blir jag riktigt rädd. det är sällan någon annan får se skymten av detta och mitt ord står mot deras. efter varje sådan relation förstår jag inte vad det är jag gör som får personen i fråga att ta fram dessa sidor. jag som är en grymt snäll och bra person förtjänar inte detta och jag vill inte ha detta. nu börjar jag dock leka med tanken att jag kanske faktiskt letar efter dessa egenskaper. jag vill nå fram till människors mörka sidor, och kanske har jag alltid velat det. det är något som lockar mig och som eggar mig. men som pandoras ask så blir det liksom ingen stopp. eller?
ge mig mörkhet, jag klarar av det men för fan, jag är ingen slagpåse?! varken psykiskt eller fysiskt, nej.

nyköping

tillbaka i nyköping, men inget är som förut. mycket tycks vilja påminna om då och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner mig lite sorgsen. men jag är här med några av de bästa och kärleken lever trots allt.

främlingar

jag måste ändra historien
jag måste skriva om dom där sista orden
för allt som var på riktigt
känns på låtsas nu

du är för stolt, eller hur?
och jag är för feg för att dra mig ur
vi tittar bort åt varsitt håll
och tänker samma sak
det känns ännu sämre nu

du har släppt min hand
och nu har du fått som du ville
för nu är vi som främlingar för varann.
helt plötsligt blev det tyst
jag vet inte vad som hände
vi som skrattade nyss.

var och en går hem till sig,
och fast jag inte saknar dig
så känns det som att världen skulle rasa
om du glömde mig.