eller I was crying the whole way home. världen gör bara för ont.
jag har verkligen försökt hela kvällen, att acceptera andras val och var de befinner sig i sina liv. att inte bara se allt det onda, att inte lägga någon värdering i det. för det är något livet lärt mig, att alla befinner sig inte på samma ställe, alla har sin egen väg att gå och det måste få ta sin tid. det har funkat länge, men gör inte det hur länge som helst. till slut brister det, till slut gör det för ont.
men varför gör det då så ont? det gör bara ont, det är bara så fucked up. men kanske kan min smärta få alla små liv att på något sätt känna att de inte är ensamma, att det finns någon som är på deras sida. någon som älskar dom och som känner deras smärta, ångest och frustration, någon som kämpar och som inte ger upp. hur hopplöst det än känns. att de känner att jag finns här med er i eran dödsångest, för jag lovar att jag känner med er, så mycket mer än jag önskar att jag kände. denna egenskap är bland det ondaste men samtidigt så är det något jag är som mest tacksam över. för aldrig någonsin vill jag vakna upp och inte känna den empatin som jag känner, att inte kunna känna vad andra känner, att känna likgiltigheten. hur jävla jobbigt det än är, aldrig någonsin. hellre dör jag.
okej, nu är det höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar