salva

igår gick jag till banken för att sätta in pengar. jag stod kanske i en halvtimme i den där jäkla kön och när jag kom fram så hade jag tagit med mig fel kort så jag kunde inte sätta in mina pengar. det kändes okej ändå. jag hade stått och lyssnat på Sarek och smådansat. jag gick åt mitt håll på Drottninggatan och mötte hon som jag aldrig minns namnet på, den stora romska kvinnan som sitter och tigger. jag hälsade på henne, gav henne en tjuga och pratade lite. hon mindes mig och att jag hade kommit förbi en gång och hängt med henne, gett dom makrill och bjöd på jordgubbar. vi snackade lite nu, förstod kanske 5% men försökte med kroppsspråk. hela tiden glor folk som går förbi. jag uppfattade bara ett fåtal ord; toalett, apoteket, salva, canesten och några fler som jag inte minns. hon kunde förresten också förstå när jag berättade vad jag heter och frågade efter hennes namn och vad hon pratar för språk. rumänska. hon kommer från rumäninen. det värsta stället på jorden att leva på  om man är rom. hon visade med sitt kroppsspråk att det gjorde ont någonstans och i samband med det sa hon salva och canesten. jag sa till henne att vi skulle gå till apoteket så hon kunde visa mig. hon lämnade sin väska och kudden hon satt på och vi gick iväg. folk stirrade ännu mer. väl inne på apoteket frågade hon någon efter canesten men hon var bara praktikant och kunde inte hjälpa oss. en annan som stod i kassan visade oss rätt. hon var dock inte alls trevlig utan tittade på kvinnan med sur min och det gjorde mig väldigt arg och ledsen. jag är övertygad om att ifall jag hade gått dit själv så hade jag mötts av ett leende, eller åtminstone ett trevligt bemötande. jag frågade vad salvan var för och hon sa att det var för svamp. vi gick till kassan och jag betalade. 69 kr kostade det. småpengar för mig men stort för henne. det känns fint när man kan göra annat än att bara ge pengar. jag är i alla fall säker på att jag hade uppskattat om jag märkte att det fanns några där ute som inte föraktade mig, svor, anklagar mig för att vara tjuv eller ber mig dra härifrån om omväxlings skull. det finns så många småsaker man kan göra för att få andra att känna sig värdefulla. om det så handlar om att stanna upp i några minuter att bara prata. det betyder så jävla mycket. ensamhet och utstötthet är det värsta som kan hända en människa. det får inte finnas och vi får aldrig acceptera det. när vi var inne på apoteket så var  det tre som jobbade och sex st kunder. VARENDA EN hade käkat glosylta till frukost för de stirrade på oss som aldrig förr. jag vet precis varför de stirrar och jag har sett det förut. undrar vad de tänkte. kanske att nu lurar den där zigenarkvinnan den där stackars flickan, eller nu tigger hon efter pengar. eller kanske oroar de sig för att hon ska stjäla något? eller är de bara helt enkelt chockade att det finns en helt vanlig vit människa som behandlar henne bra? jag hoppas att någon fick sig en tankeställare, att någon fattar att det är så här vi måste göra. det är så jävla fel att det finns människor som är så jävla utsatta som den här kvinnan är. det är något stort jävla fel att det sitter människor och tigger från första början. hur kunde det gå så fel? var är vårt ansvar att inte tillåta människor att vara där? när är det okej att bara blunda och gå förbi? mitt svar är: aldrig.