jag känner mig tröstlös nu. såg för en stund sen isabel skriva på fb om 10års reunion för niorna i lilla arbrå som kommer att äga rum på lördag. jag har, sedan förra året då angelinas klasser hade sin reunion, fruktat att jag inte skulle bli bjuden detta år då det var dags för min årskull. surprise, surprise - jag är inte bjuden.
jag känner mig så jävla osynlig och värdelös. inte en enda person som tänkte på mig, fastän jag inte gick kvar i klassen till nian så gick jag ändå i vallstaskolan i åtta år. att vi sedan flyttade massa efter det borde väl inte spela någon roll? jag hade hoppats på en andra chans, efter all skit jag fick ta, en ny chans att få visa att jag inte är så tokig, inte så dålig, ovärd, ful och konstig som alla tyckte på den tiden. jag hade velat visa att jag var och är bra och har ett fint hjärta även om folk inte kan se det. eller är jag...? vallsta är ändå den plast jag växte upp, det är därifrån jag har flest minnen, både underbara och fruktansvärda.
backens skola, där jag gick halva sjuan och hela åttan då, nej där förväntar jag mig inte heller att bli bjuden till någon reunion. jag var inte en del av deras liv heller, jag var bara samma gamla melinda där med. och om jag inte blir bjuden dit heller, hur kan jag då undvika att känna mig utsuddad ur hela högstadiet? fanns jag ens?
hur som helst så gör det fortfarande förjävla ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar