jag vaknade för en dryga timme sedan av att jag storgrät och hulkade. elli väckte mig som vanligt och sa att jag bara drömde igen. denna gång skulle det ta en lång stund innan jag kunde lugna ner mig igen. jag grät och grät i nästan 15-20 minuter, men nu efter nästan 50 min i telefon med underbara mamma, som ställer upp hur mycket klockan än är, så känns det mycket bättre även om gråten ligger nära. det sjuka är att det jag drömde var inte allt speciellt hemsk, inte om man är realistisk. men i drömmen var jag ett litet barn (kanske 8-9 år) och thomas (att äckliga thomas alltid ska förstöra mina drömmar) förstörde ett hus jag byggt av bröd, tandpetare och strössel. jag inser själv hur fjantigt det låter, men det knäckte mig nästan och gör fortfarande. varför vet jag verkligen inte.
det värsta med mina mardrömmar är att dom oftast ska vara så oerhört intensiva. jag kan inte få ha lite lagom jobbiga drömmar som många andra verkar ha, vakna upp och andas lite häftigt för att sedan glömma bort det och glömma om, nej jag ska drömma om allt möjligt sjukt eller hemskt som gör att jag skriker, gråter, sparkas, slåss och är genomvåt eller allra bäst att jag trots att jag är 26 år sitter mitt iv natten och gråter en timme efter att jag vaknat ur drömmen som handlat om att min lillebror förstör mitt brödhus!
en annnan konstig sak är att inatt, eller ja de två timmar jag han sova, drömde jag även att mina husdjur blev ihjälklösta av martin och LT's djur och även att plötsligt så var det inte bara djuren som var låg döda i små blodiga strimlor utan även min pappa och flera andra pappor i olika stekpannor/kastruller. hur sjukt är inte det liksom? men ändå var känslorna som brödhuset framkallade säkert 1000 gånger värre. det var förresten i vallsta som brödhusincidenten skedde, och vallsta är ju en personlig/känslig och stor grej för mig.
älskar min underbara mor som är så bra på att lyssna, som har ett sånt stort hjärta, som kan grejen med sorg och hur man bemöter människor som är ledsna mm. hon berättade även om sorgemötet som var i kyrkan i fredags. när hon och pappa kom dit så var det bara kristina noréen som satt där förutom hans som ledde det. men efter en stund kom även vanja och sven luthman, familjen lohman (eller var det bara föräldrarna?) och sist suzan vennerholm. det gör mig så ont att inte fler ville komma. men mötet var iallafall väldigt bra och något de fick lära sig var att "mer än 98 procent av alla sörjande vill tala om omständligheterna kring sorgen. det tragikomiska är att mer än 95 procent av omgivningen samtidigt tycker att det är bäst att inte tala om det som har hänt." det är så jävla HEMSKT och det är så jävla sant! vi är så rädda för sorg att vi inte vågar prata om det! jag hatar den här jävla skitvärlden, vad fan är det vi håller på med?!?!?!?!?!?!?!?!??!
länk till en sjukt jävla värd sida som jag önskar att alla kunde läsa:
när brustna hjärtan läker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar