vi sitter i bilen på väg hem från göteborg, jag vill inte hem, jag vill stanna kvar. tanken att flytta dit känns långt ifrån främmande, jag har ju gått och blivit kär. och vad har jag egentligen som håller mig kvar i örebro? inte mycket alls och jag inser efter denna helg att jag mer eller mindre känner mig klar med örebro. nu när jag inte har elli så har jag egentligen bara emmi och mansur, och veronica som jag börjat hänga med nu så sistone. jag vill ha ett fint liv, möjligheter att vara ute i naturen och hitta på saker. jag älskade staden som var mycket större än jag någonsin trott och inte alls som varken örebro eller sthlm. jag älskade slottsskogen med alla parker som var fulla av människor, de vackra skogarna och närheten till havet och klipporna.
jag vill hitta min stora kärlek och jag har svårt att tro att denne skulle befinna sig i örebro. jag behöver nytt, bort från allt och alla som bara gör mig ont. det känns så iallafall. nu när thomas pluggar där (och han lär sällan komma tillbaka till örebro), hans flyttar i höst och loppan och jag vill också ditåt. kanske är det där falkarna kommer att landa. kanske. den som lever får se.