en meter och en sekund

en korsning. karljohan-skolan. 15.35. grönt ljus.
solen ler varmt mot mig och mitt hjärta mår bra.
ut i vägen på övergångsstället.
ett stort lila monster ifrån ingenstans rusar fram och förbi. en cyklist tvärbromsar. en meter, en sekund ifrån jag vet inte vad. förstår ingenting.
skrämda blickar möter min.
-bussen måste väl ha kört mot rött?
svar ja och ja.
arga, rädda munnar talar med mig. rasistiska kommentarer når mina öron.
förstår fortfarande ingenting. känner ingenting.
vänliga men uppspärrade ögon jag aldrig tidigare mött, cyklar fram. "hur mår du??"
jag vet inte. jag vet inte.
/minneslucka/
en buss som stannar längre fram men snart åker vidare. tror jag. är inte säker.
på cykeln igen.
-det är rött!!
förstår inte. stannar. tittar på killarna bredvid, tittar upp och ser att det blivit rött. ett tomt virrvarr i huvudet.
tänder en cig. kalla tårar hittar ut och ramlar ner för varma kinder. en liten kropp börjar skaka.
cyklar vidare. fler tårar.
vågar inte lita på mig själv längre, cykel efter chock är en dålig ide. vart ska jag ta vägen? orkar inte ta mig dit jag var på väg. förvirrade steg hem.
börjar förstå vad som hänt. hur nära det var.
en meter, en sekund är alldeles för kort.
vänliga men rädda röster i telefonen.
en tom, stökig lägenhet. en fläkt som blåser svalt. tårar turas om med en likgiltighet som tycks förlama. tiden går. en timme. tröttheten slår ner mig och drömmar tar över mina tankar. bort.