jag hatar att träffa läkare. hatar. alltför ofta slutar det med att jag känner mig kränkt. inget undantag idag. jag försökte att vara trevlig och inte bli irriterad trots att läkaren inte lyssnade på mig överhuvudtaget. när jag till sist fick svaret "mm..." och han sedan började prata om något helt annat orkade jag inte vara trevlig längre (bara för att han inte orkade med att jag inte gav mig, att jag ville ha hjälp.) jag var däremot inte otrevlig heller, jag orkade helt enkelt inte. det var lönlöst så jag tackade och gick. det tog emot att tacka när jag absolut inte fick hjälp för det jag sökte utan bara mådde skit, men som sagt, jag orkade inte.
det är så jävla frustrerande att för det första behöva kämpa hela sitt jävla liv och ändå aldrig riktigt få någon hjälp. visst, tack vare mina diagnoser så har det hänt en del bra, men det är ändå en ensam ständig kamp man har. jag orkar inte. eller jo, jag lever ju, så uppenbarligen gör jag ju det, men jag är alltid på gränsen att inte orka. hatar det med. hatar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar