Hjälp i höstkylan

På vägen till mansur och gänget såg jag några personer vid busshållplatsen i baronbackarna varav en låg ner med fötterna på vägen. Jag hann tänka att det inte var nån ide att gå över gatan och fram till personen efter som det redan var så många där. Men rätt snabbt kom vettet ikapp och påminnelsen om att man ALDRIG kan ta förgivet att någon annan gör något eller har kontroll. Så jag gick över. Frågade vad som hänt. Ingen visste, de sa att kvinnan legat där och ibland skriker och inte vill resa sig. Jag tänkte hur mamma brukar göra, så jag satte mig ner hon kvinnan och pratade lugnt med henne. Hon var ledsen och hade ont. Jag förstod att hon inte mådde bra och tänkte att jag nu inte får vara rädd att fråga var hon har ont, att inte vara rädd för den själsliga smärtan så jag  frågade om det var i kroppen eller i själen som det gjorde ont. Både och, svarade hon. Hon var så ensam. Mitt hjärta gick sönder lite till. Hon grät stundvis och sa att hon inte ville leva. Jag tog hennes hand och lyssnade på henne. Till slut kom en ambulans och hämtade henne. Jag passade på att fråga de omkring om lite mer info och det visade sig att ingen av de tre personer som stod där hade gjort det från början utan alla hade kommit fram för att hjälpa. Trots att det redan fanns en person där så hade två tjejer kommit fram. Jag blev så jävla glad över hur mycket kärlek och civilkurage det fanns där just då. Jag tackade dom för att det stannat och sa hur viktigt och ovanligt det är. The bystander effect that is. De tackade mig tillbaka och jag gick därifrån och kände mig lycklig över all värme jag fått känna mitt i ensamheten och kylan. Och jag är stolt över mig själv att jag inte blundar, att jag agerar.