Sista natten

Inatt är sista natten i min älskade lägenhet i Åbackehuset. Det är overkligt och jag har inte fattat det än, kommer inte att göra det förrän jag sover i nya lägenheten. I mitt rum är alla möbler kvar förutom ett sängbord, den svarta kistan och verktygsskåpet. Istället står det sju stycker flyttlådor på golvet. Flyttlådorna är inte mina, de liksom bara smälter in med resten av möblerna i rummet.
Jag är rädd. Gör jag rätt? Jag lämnar en lägenhet som är perfekt för mig och så bra som jag har trivts här under mina 3,5 år ligger mig nära och gör lite ont, för att jag vet att den tiden snart är över. Jag kommer att sakna örnsro, svartån, parken, närheten till stan, planlösningen, mitt gulliga kök, min nyfunna vän och granne, närheten till mammas jobb, min joggingrunda längs ån och bort mot hästhagen, närheten till södra station, pasi, hur enkelt det är att ta bussen till Marieberg (om jag nu skulle vilja). Det enda negativa har egentligen bara varit ett halvroligt badrum och bristen på förvaring. Jag byter ut allt underbart mot en halvdan lägenhet i Baronbackarna, alltså 2,5 km bort. Jag kommer inte att kunna gå upp på stan när jag har lust, det blir buss och cykel alla gånger. Min nya balkong har inte kvällssol och det kommer jag definitivt att sakna, jag som typ lever på balkongen vår, sommar och tidig höst. Men, varför flyttar jag då? Jo, för att jag vill komma nära Emmi, Kerstin, Mansur, Matilda och Mehtap. Eftersom man inte blev som man skulle så känner jag att detta är vad som krävs. Jag vill verkligen bli en del av Kerstin och Matildas liv, jag vill kunna träffa dom ofta och få en bra relation. Jag vill vara tant Melinda som de kan springa över till när deras föräldrar är dumma. Jag vill träffa Emmi mycket mer än vad jag gör och jag vill få en familjär relation med familjen Dadasov eller vad de nu heter. Jag lär mig aldrig, haha.
Jag är rädd att det bara är jag som vill detta, att mina vänner tycker att det blir jobbigt att jag kommer nära, att jag kommer alltför nära. Att det blir press att umgås, att det blir för mycket. Jag är rädd för att någon av dom kommer att säga om ett halvår att dom ska flytta till något annat område och då sitter jag där själv och är bitter. Jag är rädd att det inte blir så bra som jag vill att det ska bli, att min sociala fobi/osäkerhet ska sätta stopp för mig och att jag inte ska våga ta plats.
Nåja, den som lever får se och jag vill leva.