Jag dras mer och mer åt ett håll. Åt det hållet. Jag behöver veta vad jag ska göra och säga, tänka och känna. För jag vet inte det själv. Eller så spelar det ingen roll. Hursomhelst så är det utmattande. Min hjärna går på högvarv, jag tycker ofta att det blir fel och det känns sällan bra. Jag är inte vuxen nog att ta besluten som behövs och det kommer jag förmodligen inte att vara inom en snar framtid heller.
Jag längtar lite tillbaka när det var nej till allt. Då visste jag iallafall hur det låg till. Det var tryggt. Jag går in i mig själv och drar mig undan. Hjärnan och hjärtat är aldrig överens, iallafall inte till en början. Hursomhelst så kan jag inte fortsätta sådär, jag mår inte bra av det. Lättare sagt än gjort.
Min spontana känsla är att fly, nästa är att stanna kvar. Stannar jag så trampar jag ner mig själv djupare. Flyr jag så, ja då flyr jag bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar