jag hade kommit fram till strömkajen, sagt hejdå till moa och var på väg mot vapiano. jag stod på gatan som går förbi centralen (fast lite längre norrut) och var osäker på om jag skulle gå höger eller vänster för att komma till kungsbron. jag stod där en stund och tittade och funderade, jag ville ju inte gå fel i onödan. en kvinna i 60-årsåldern kommer fram till mig och frågar vart det är jag ska. hon sa att hon såg mig och förstod att jag var vilsen och därför gick fram till mig för att hjälpa.
sånt här gör mig så glad. det är sånt här som gör livet vackert. det är kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar